Ingenjörsbloggen

Nu har SCB i Trender och Prognoser 2011 åter presenterat sin triennala bild av utvecklingen och framtiden på områdena befolkning, arbetsmarknad och utbildning. I vanlig ordning är det självfallet ingenjörernas situation som i första hand tilldrar sig mitt intresse.

Men lika spännande som det är att blicka nära 20 år framåt genom SCB:s glasögon, är det att se hur samma framtid såg ut för bara tre år sedan i Trender och Prognoser 2008. Det borde rimligen inte vara några större skillnader efter bara tre år, och när det gäller de stora dragen är det inte heller det. I detaljerna gömmer sig dock vissa icke oväsentliga skillnader.

I prognosen 2008 låg tillgången på civilingenjörer totalt något över efterfrågan under hela prognosperioden fram till 2030. I de nya beräkningarna följer tillgång och efterfrågan nu varandra mycket nära ändå fram till strax före slutpunkten 2030, där efterfrågan halkar upp till strax över tillgången. Skillnaden är alltså positiv för ingenjörerna, men vid första anblick är den liten och föga dramatisk.

En närmare titt visar att när den förra prognosen kom fram till att de c:a 124000 civilingenjörer som beräknades finnas på arbetsmarknaden 2030 skulle innebära ett överskott på 7600, så innebär den nya att det kommer att finnas 137000 – och att detta alltså istället innebär ett underskott på 7100. Annorlunda uttryckt ökar det beräknade utbudet 2030 med drygt 10 procent mellan prognostillfällena, medan efterfrågan ökar med nära 24 procent. Nu har jag valt prognosperiodens slut för jämförelsen, vilket kan synas vara att ta i (även om det är dit det pekar). Men för den som väljer utbildning idag, ligger 2030 ändå bara ett kort stycke in i arbetslivet.

Även för den större gruppen gymnasie- och högskoleingenjörer är den övergripande bilden i stort sett densamma som 2008. En majoritet – tre fjärdedelar – är gymnasieingenjörer eller motsvarande, och av dessa var (2009) 70 procent över 45 år. Kommande åldersavgångar riskerar enligt SCB därför att ge upphov till en kontinuerligt växande brist fram till 2030. På samma sätt som tidigare räknar SCB med att en viss del av den förväntade bristen kan täckas upp dels av personer med oavslutad teknisk högskoleutbildning, dels av utrikes födda personer och andra med ospecificerad teknisk utbildning. Liksom förut räknar man dock inte med något tillskott från den nya gymnasieingenjörsutbildning som nu bedrivs på prov inför ett slutligt beslut.

Så långt alltså inga nyheter. Men en jämförelse likt den ovan visar på oväntat stora förändringar. Prognosen 2008 räknade med 114000 yrkesverksamma i gruppen per 2030, vilket stod mot en efterfrågan på hela 216000 – ett gap på drygt hundra tusen ingenjörer. Nu ger beräkningarna en tillgång på 142000 och en efterfrågan på 192000, med vilket underskottet ganska exakt har halverats till 50000. Tre år efter den förra prognosen har alltså tillgången räknats upp med hela 24 procent, medan efterfrågan istället skrivits ned med 11 procent. Håller de på att sväljas av den ökande skaran civilingenjörer?

Nu ger detta egentligen ingen större anledning att förfasa sig över tillförlitigheten i bedömningarna. SCB påpekar nogsamt att avsikten är ”att lyfta fram de obalanser mellan tillgång och efterfrågan som ser ut att bli resultatet om utvecklingen fortsätter i nuvarande banor.” Och bevisligen ändras banorna ständigt. Så har till exempel den framtida tillgången på civilingenjörer reviderats upp i och med att fler har påbörjat utbildningen än före den förra prognosen. Läs mer »

I. There are approximately two billion children (persons under 18) in the world. However, since Santa does not visit children of Muslim, Hindu, Jewish or Buddhist religions, this reduces the workload for Christmas night to 15% of the total, or 378 million (according to the Population Reference Bureau).

At an average (census) rate of 3.5 children per house hold, that comes to 108 million homes, presuming that there is at least one good child in each.

II. Santa has about 31 hours of Christmas to work with, thanks to the different time zones and the rotation of the earth, assuming he travels east to west (which seems logical). This works out to 967.7 visits per second. This is to say that for each Christian household with a good child, Santa has around 1/1000th of a second to park the sleigh, hop out, jump down the chimney, fill the stockings, distribute the remaining presents under the tree, eat whatever snacks have been left for him, get back up the chimney, jump into the sleigh and get on to the next house.

Assuming that each of these 108 million stops is evenly distributed around the earth (which, of course, we know to be false, but will accept for the purposes of our calculations), we are now talking about 0.78 miles per household; a total trip of 75.5 million miles, not counting bathroom stops or breaks. This means Santa’s sleigh is moving at 650 miles per second — 3,000 times the speed of sound. For purposes of comparison, the fastest man-made vehicle, the Ulysses space probe, moves at a poky 27.4 miles per second, and a conventional reindeer can run (at best) 15 miles per hour. Läs mer »

Examensfrekvensen på högskolans yrkesexamensprogram är generellt sett högre för kvinnor än för män, och det gäller även ingenjörsutbildningarna. Den är också högre för civilingenjörer än för högskoleingenjörer, men låg på båda utbildningarna. Frågan är vilken betydelse detta förhållande egentligen har, inte minst när utbildningarna utvärderas på nytt med början 2012.

Statistiska centralbyråns (SCB) senaste rapport över genomströmningen i högskolan är ingen munter läsning för den som intresserar sig för våra ingenjörsutbildningar. Bland tjugotalet redovisade yrkesexamina ligger civil- och högskoleingenjörsutbildningarna i botten (med arkitekt mittemellan).

Av nybörjarna till civilingenjör 1998 hade 62 % tagit examen på programmet åtta år senare (9 % hade tagit en annan examen). För nybörjarna fyra år senare hade andelen med examen på programmet sjunkit till 51 % (annan examen steg till 11 %).

För högskoleingenjörsutbildningarna har inga större förändringar skett över de senaste åren, men det är en klen tröst när inte mer än en tredjedel tar examen på programmet efter sex år (kortare utbildning => tidigare uppföljning). Här minskade samtidigt andelen som istället tar ut en annan examen från 13 till 8 %.

Andelarna med examen påverkas inte heller mer än marginellt om man räknar bort avhoppen under första terminen.

Kvinnor har genomgående en högre examenfrekvens än män (totalt +5 %), och ingenjörsutbildningarna är inga undantag. För de senast redovisade nybörjarna (2002/03) på civilingenjörsprogrammen, var andelen med examen på programmet 59 % för kvinnor och 49 % för män, och skillnaden har ökat. Kvinnor tar också i större utsträckning ut en annan examen istället, vilket drygar ut skillnaden i examina totalt till 16 procentenheter.

Skillnaden var mindre till kvinnornas fördel på högskoleingenjörsutbildningarna – 36 respektive 32 % med examen på programmet för nybörjarna 2004/05. Även här var andelen kvinnor som istället tog ut en annan examen högre än för männen – 12 versus 8 procent.

Fenomenet är inte nytt. Högskoleverket (HSV) har vänt och vridit på tidigare års statistik vid flera tillfällen (jag har kort berört det här på bloggen), men har som regel inte betraktat det som något större problem. Skälen för detta har t.ex. varit att många som lämnar högskola utan ingenjörsexamen i vart fall tagit ett försvarligt antal poäng, att några slutar så tidigt att de inte riktigt borde räknas, att planerade studieuppehåll förskjuter studietiderna, eller att en viss andel trots allt tagit ut en annan examen. Huvudargumentet brukar dock vara att de som saknar examen får jobb ändå, ofta inom rätt område – och att många själva väljer att sluta av just det skälet (se HSV:s enkätbaserade rapport Orsaker till studieavbrott). Läs mer »

Idag presenterades SCB:s Arbetskraftsbarometer ’11, med en sammanställning av arbetsgivarnas bedömning av rekryteringsläget under det gångna året för 72 olika utbildningar. Dessutom redovisas förväntade förändringar i personalbehoven på ett och tre års sikt.

Ett snabbt, första ögonkast visar att två ingenjörsutbildningar toppar bristlistan för nyexaminerade, och hela fem den för yrkeserfarna. 

Av en närmare titt framgår att tillgången på nyexaminerade under perioden var god för fyra av totalt 13 ingenjörsgrupper (fyra högskole- och nio civilingenjörsgrupper). För sex var läget i balans och för tre grupper civilingenjörer upplevde företagen brist – energi- och elektroteknik, material- och geoteknik samt (nätt och jämnt) lantmätare.

Nyexaminerade inom materialteknik låg kvar på brist från förra året, energi-/elektro och lantmäteri tillkom (de båda senare från god tillgång), medan teknisk fysik nu backade från en knapp brist till strax under balans. Förändringarna följer inte alltid uppenbara mönster, och av SCB:s rapport framgår också att osäkerheterna i bedömningarna ibland rätt rejält gränslar de skenbart entydiga nivåerna god tillgång, balans eller brist. Den riktigt intresserade gör därför klokt i att konsultera källan.

För nyexaminerade högskoleingenjörer var läget mest positivt för maskiningenjörer (men bedömdes fortfarande vara i balans) och – något överraskande – för ingenjörer inom kemi-, bio och materialteknik. För den sistnämnda gruppen har barometern rapporterat god tillgång på nyexaminerade de senaste tio åren. Värt att notera är också att bland ingenjörerna var tillgången som störst under året på civilingenjörer inom kemi-/bioteknik.

Andelen företag som sökt högskoleingenjörer inom bygg var det högsta bland samtliga 72 utbildningar. Men även om bristen på yrkeserfarna var stor, var tillgången på nyexaminerade fortsatt god. Även för högskoleingenjörer inom el/elektronik/data var tillgången nu god, efter att förra året ha befunnit sig i balans.

De yrkeserfarna ingenjörerna är lättare att riva av, i och med att det rapporterades brist på samtliga tretton grupper. Förra året bedömdes resultaten för civilingenjörer inom energi- och elektroteknik var för osäkra för att redovisas, men i år tillhör alltså även de bristgrupperna. Läs mer »

Sveriges Ingenjörer valde, liksom övriga förbund inom industrin, att avslå de opartiska ordförandenas (opo) bud om 2,6% på 13 månader. Varför?

Den grundläggande idén med förhandlingarna är att de internationellt konkurrensutsatta branscherna ska sätta märke för löneökningsnivåerna på hela den svenska arbetsmarknaden. Lyckas detta leder det till ökad konkurrenskraft, reallöneökningar och låg inflation. Ordningen har formaliserats i Industriavtalet, och sedan dess tillkomst 1997 har det fyllt sitt syfte väl.

Allt bygger på att löneökningarna landar på en nivå som industriföretagen klarar av, samtidigt som de respekteras av övriga arbetsmarknaden. Opo:s sista bud var helt enkelt för lågt för att bli normerande. Märket skulle inte bli något märke.

Det värsta som kan hända är att vi åter hamnar i den (o)ordning som rådde dessförinnan, med lönerace och hög inflation som följd.

Det är parternas ansvar att värna den modell som bidragit till den svenska ekonomins goda ställning relativt omvärlden. Det görs inte genom att uppnå lägsta möjliga nivå, lika lite som högsta möjliga.

Det alla borde eftersträva är bästa möjliga. Där är vi inte än.

Det är inte många av våra medlemmar som saknar arbete. Men för dom som gör det, kan världen se rätt olika ut.

I oktober  2011 fick 752 medlemmar (0,7 procent) ersättning från a-kassan (AEA). Ytterligare 877 (0,9 procent) deltog i ett arbetsmarknadsprogram eller hade någon form av anställning med stöd.

Detta förbleknar självfallet vid en jämförelse med de 372 000 personer (8,2 procent) som enligt Arbetsförmedlingen sökte arbete eller deltog i program med aktivitetsstöd. Men – med risk för att låta högmodig – det är ingenjörer det handlar om här, det kanske mest åtrådda villebrådet på svensk arbetsmarknad just nu.

Vid en närmare titt på siffrorna visar det sig dock att åtrån klingar av drastiskt med åldern. För medlemmarna i åldrarna över 55 år var andelen med a-kassa eller i program nära tre gånger högre än för dem som låg under detta magiska streck. Läs mer »