Varje år tar förbundet fram ingångslönerekommendationer (http://www.sverigesingenjorer.se/tycker/Sidor/ingangslon.aspx). Siffrorna baseras på löneenkäten från föregående år och är tänkta att fungera som en fingervisning när du som nyutexaminerad förhandlar din första lön med för en högskoleutbildad ingenjör relevanta uppgifter. Sverige är nämligen beroende av kompetenta ingenjörer och kvalificerad teknisk kompetens ska ge utdelning.

Förutom att vår årliga löneenkät ger oss ett bra underlag för ingångslönerekommendationer, visar den en hel del annat intressant. En sådan sak är att kvinnliga ingenjörer i snitt får nästan 900 kronor mindre än manliga i ingångslön – och dessutom ofta förväntar sig en lägre ingångslön, trots samma utbildning och kompetens i ryggen! Den som förväntar sig lägre lön kommer också att få lägre lön.  Förbundet jobbar aktivt med att jämna ut oskäliga löneskillnader och med att peppa alla blivande ingenjörer inför den första löneförhandlingen. Ingångslönen är avgörande för den framtida löneutvecklingen så det gäller att hamna rätt redan från början.

 Men, det är som sagt mycket att tänka på. Förutom lönen bör du ha koll på det där med anställningsvillkor innan du skriver under ditt första anställningsavtal. Ingångslönerekommendationen inkluderar nämligen inte restids- och övertidsersättning och tar inte hänsyn till andra villkor, såsom huruvida arbetsgivaren har kollektivavtal. En sak som få känner till är att kollektivavtalet reglerar dina villkor för bl.a. övertid, semester och pension – till ett värde av uppemot 100 000 kronor per år. Det är en enorm summa. Har arbetsgivaren inte kollektivavtal ska du själv förhandla dina villkor. Eller ta hjälp av Sveriges Ingenjörer.

Hur det såg ut när kuverten delades ut kan du se här (http://www.jnytt.se/nyhet/47350/delade-ut-fejkade-lonekuvert) och här (http://www.ingenjoren.se/2012/05/vad-ar-ratt-ingangslon-som-ingenjor/).

Skapa de bästa förutsättningarna för att du ska få rätt lön. www.sverigesingenjorer.se/rättlön Och hör av dig, om du vill ha några goda råd på vägen.

Mobilapplikationen Akademikerlön finns till iPhone och android-telefoner. Akademikerlön är framtagen av tio Sacoförbund, bland annat Sveriges Ingenjörer.  I appen finner du lönestatistik som baseras på cirka 260 000 löner. Utöver nyttig statistik finner du även en mängd lönetips. Akademikerlön är till för dig som gillar att ha allt i din telefon. Självklart är den gratis! Du kan läsa mer om appen på vår facebooksida https://www.facebook.com/akademikerlon?sk=app_7146470109 eller ladda ner från i-tunes http://itunes.apple.com/se/app/akademikerlon/id419326210?mt=8 respektive Google Play/Android Market https://play.google.com/store/apps/details?id=com.akademiker.android&feature=search_result.

Gilla oss på facebook - https://www.facebook.com/SverigesIngenjorer.

Nu senast initierades debatten av PJ Anders Linder på SvD, inledningsvis med hänvisning till den amerikanske entreprenören Peter Thiel, som menar att många utbildningar egentligen är både värdelösa och onödiga. Hans slutsatser är naturligtvis inte oomstridda, och den som vill höra både honom och några meningsmotståndare kämpa om verklighetsbeskrivningen kan ladda ner en debatt från NPR på temat Do Too Many Kids Go To College?

Debatten rullade på, men handlade egentligen inte så mycket om studenternas rätta antal, utan mer om utbildningens relevans och kvalitet liksom om forskningens frihet och finansiering. När Linder rundar av det hela i sitt avslutande inlägg, väljer han att formulera det så att kvalitet och ändamålsenlighet måste gå före studenternas numerär och det antal år de tillbringar på högskolan. Det är lätt att hålla med, men som slutkläm blir det lite trivialt.

Närmare brännpunkten kom nog Linder tidigare i artikeln, där han menade att ”alla kan i varje fall inte stärka sin relativa ställning genom att tillbringa fler år vid högskolan, det är dömt att sluta i ren inflation”. Han återger även ett citat från en amerikansk professor som befarade att man om 20 år skulle behöva ha doktorsexamen för att bli vaktmästare. Jag försöker se det framför mig:

Idag
- Har du sett, vi har fått en ansökan från en doktor till vaktmästartjänsten!
- Ha, ha. Den var bra. Knasbollar går i papperskorgen.

Tjugo år senare
- Nu har vi fått en ansökan från en doktor till vaktmästartjänsten igen.
- Ska vi ta den då, så slipper vi gå igenom hela bunten?
- Ja, och du kommer ihåg civilingenjören vi anställde förra året…?
- Påminn mig inte. Det blir en doktor i år.
- Men tror du inte att hon vill ha högre lön?
- Varför då, det är ju samma jobb?

Ännu senare
 - I år har vi har fått två dussin ansökningar från doktorer till vaktmästartjänsten.
- Det här är bara föör jobbigt.
- Men du, vi kan väl kolla om vi hittar en docent i högen?

Det som förvånar mig är att SvD-debatten helt har kretsat kring vad högskolan bör göra. Om det är som Henrik Bohlin på Södertörns högskola menade, att högskolorna fylls av omotiverade studenter som bara är där för att få ett jobb, så måste rimligen agerandet hos dem som anställer också ha betydelse – alldeles oavsett om utbildningarna är sämre än förut i akademiskt hänseende. Patrick Krassén på Svenskt Näringsliv ser i en kommentar inget fel i att studenterna läser för att få ett arbete, och varför skulle han göra det? Men man får förmoda att studenterna går på högskolan för att få jobb för att detta har visat sig vara framgångsrikt. Det vilar alltså ett inte obetydligt inslag av av ägg och höna över hela situationen. 

Om kvaliteten på vissa utbildningar är så låg att det behövs en längre examen för att fånga upp det som tidigare rymdes i en kortare, så visst måste det rättas till. Men om personer med längre utbildning bara därför anställs före dem med en kortare, förtjänar även detta att rättas till. Studenternas inflytande är under alla omständigheter begränsat men signalerna till dem avgörande.

Så nog bör i vart fall en del av lösningen ligga i att den som anställer aktivt tar avstånd från vaktmästarscenariot.

Faktum är också att det hela tiden blir fler – högskoleutbildade – ingenjörer. Man kan dividera om hur många fler de behöver bli, och på vilken nivå. Där hänvisade Björklund tydligt till SCB:s prognoser för just gymnasie- och högskoleingenjörer, och det gjorde han alldeles rätt i. Och när han nämnde civilingenjörer så gjorde han det just för säga att det inte är där problemen finns.

För att komma tillrätta med detta har Björklund dragit igång försöket med en ny gymnasieingenjörsutbildning. Nu ställer han sig också bakom projektet Tekniksprånget, som drivs av Ingenjörsvetenskapsakademien och ett antal industriföretag (med Sveriges Ingenjörer i ett anknutet råd). Idén är att erbjuda fyra månaders betald praktik – på sikt 5000 per år – till ungdomar som går ut från teknik- och naturvetenskapsprogrammen. Det vällovliga syftet är att väcka intresse för industrin och ingenjörsyrket, och jag önskar dem lycka till.

IVA:s VD, Björn O. Nilsson, som också var med på pressträffen, nämnde tyvärr inte alls högskoleingenjörerna vid namn. Civilingenjörerna dök dock upp i en kommentar om de svenska ingenjörernas kvalitet, där han menade att det framför allt var dessa som stod sig väl i den internationella konkurrensen – även om han också här såg det minskade söktrycket som ett stort problem. Björn O. Nilsson var däremot ovillig att spekulera närmare i hur många fler ingenjörer av endera slaget som skulle komma att behövas. Och för all del, låt oss släppa framtiden och titta på tiden som varit istället.

Intresset för både civil- och högskoleingenjörsutbildningarna har förvisso fallit sedan slutet av nittiotalet, vilket Sveriges Ingenjörer har tagit upp i åtskilliga sammanhang. Men om vi är inne på risken för en sjunkande kvalitet på de examinerade ingenjörerna, så är antalet sökande inte ensamt avgörande. Förkunskaperna har självfallet betydelse, oavsett antalet sökande, och söktrycket är ju lika mycket en funktion av hur många av de sökande som slutligen antas.

Under några år i slutet av nittiotalet var antalet förstahandssökande till båda ingenjörsutbildningarna rekordstort. Toppen nåddes hösten 1997, då 12 730 sökte en civilingenjörsutbildning . Efter några år med färre än 8 000 sökande, ökade antalet åter till 10 000 hösten 2011. Hösten 1997 började 6 017 studera till civilingenjör, vilket ger en kvot på 2,12. Men trots att de sökande 2011 var betydligt färre, var nybörjarna hela 6843 – och kvoten 1,47. Med samma kvot som 1997 skulle det behövts 14 480 förstahandssökande. Att nå dit skulle verkligen vara en ambitiös uppgift, särskilt med minskande ungdomskullar. Å andra sidan är frågan om det faktiskt behövs. Möjligheten fanns ju trots allt att behålla kvoten 2,11 genom att begränsa nybörjarna till 4750.

Nu kan man tycka att inget skulle vara vunnet med färre nybörjare, men då glömmer man att långtifrån alla som börjar kommer ut med examen. Idag tar bara lite drygt hälften av civilingenjörsstudenterna examen inom åtta år. Om man antar att högre söktryck leder till att ingenjörernas kvalitet upprätthålls – som IVA:s VD menade, och att detta samtidigt minskar avhoppen, så kan antalet examinerade i slutändan mycket väl bli detsamma. Många med oavslutad utbildning har förvisso tagit ett försvarligt antal poäng, och de arbetar också ofta inom teknikområdet – men det är i första hand de examinerade som bokförs i prognoserna.

Och det är också vid en återblick vi ser att det framför allt är intresset för högskoleutbildningarna som måste väckas. Hösten 1997 sökte 9400 utbildningen i första hand och 7790 påbörjade studierna – kvot: 1,21. De senaste tre höstterminerna sökte bara 4 500 och nu i höstas antogs 4050 – kvot 1,13.

En annan viktig skillnad är att andelen sökande till högskoleingenjör som var 25 år eller äldre föll från 39 procent 1997 till 25 procent 2011. Sett bara till sökande/nybörjare för de yngre än 25 år, ökade därför faktiskt kvoten något under perioden. Tendensen är densamma för sökande till civilingenjör, men effekten är liten eftersom andelen äldre studenter alltid har varit långt mindre.

Särskilt för högskoleingenjörsutbildningarna framstår åren i mitten av nittiotalet därför som något av ett unikum, då många som redan varit ute i arbetslivet tog tillfället i akt att uppgradera sin kompetens. När så stor andel av en ungdomskull börjar på högskolan som idag, är det knappast troligt att vi kommer att få se ett liknande bidrag till söktrycket igen. Om man till allt detta lägger det faktum att bara en tredjedel av nybörjarna tar examen på programmet (inom sex år), inser man att det är här det verkliga uppdraget att väcka intresse finns.

Men intresset kan också behöva upprätthållas. Litet är vunnet med att ”locka” in studenter till utbildningarna om de sedan hoppar av. Det kan därför till och med vara så att några av de praktikplatser industrin nu plockar fram med IVA:s benägna bistånd skulle kunna vikas för studenter redan på högskoleingenjörsutbildningarna. De har bevisligen varit intresserade nog för att både söka och börja studera till högskoleingenjör, men av olika skäl tappar alltså 2 av 3 motivationen under studiernas gång.

Allt detta låter sig alltså sägas utan kattrakande av prognoser, bedömningar och gissningar om framtiden, och jag skulle ha önskat att det hade talats ännu något mer om högskoleingenjörer och gymnasieingenjörer när chansen fanns. Det må vara lite långt att säga ”högskoleingenjörer och gymnasieingenjörer”, men det förtjänar att sägas lite oftare, och av flera, eftersom det är där skon klämmer.

(Jag kan inte klandra den som tyckte att spänningen upphörde redan här, men jag ska fatta mig kort.)

Syftet är, enligt regeringens direktiv till utredaren, att ”genomföra en ändamålsenlig och effektiv organisering” av verksamheterna. I korthet innebär det att delar av HSV tillsammans med IPK och VHS bildar en myndighet för service till högskola och studenter, medan granskning och tillsyn landar i en annan.

Är det då ett bra förslag? Först bör sägas att regeringens direktiv är snäva, och inte lämnar mycket utrymme för fantasin. Av förslagets många detaljer ska jag dock bara uppehålla mig vid en: att göra boskillnad mellan Högskoleverkets granskande uppdrag å ena sidan, och det främjande å den andra.

Tanken som sådan är utomordentlig. När främjaren inte längre behöver begränsas av oro för att trampa granskaren på tårna, och granskaren inte hålls tillbaka av främjarens förtroligare umgänge med högskolorna –  ja, då skulle det samtidigt ge en väsentligt större legitimitet åt båda aktörerna.

Men regeringen förefaller ha andra skäl för ögonen än att åstadkomma den dynamiska myndighetsduo som skulle ha kunnat bli verklighet. Servicemyndigheten som skapas ser ut att bli en politisk icke-spelare, medan det mesta av analyskapaciteten på dagens högskoleverk flyttar med till granskningsmyndigheten.

Någonstans i allt detta finns främjandeuppgifterna, som det för övrigt sägs mycket litet konkret om i utredningen. Men såvitt jag kan se är de riktigt intressanta delarna av dessa antingen borta eller fortsatt integrerade med granskningen. Det första vore olyckligt; det andra går på ett ut med dagens organisation.

Det blir säkert en stor förändring för de tre myndigheterna, liksom för dem som deras uppdrag berör, men särskilt spännande blir det inte.

Sveriges Ingenjörers yttrande över betänkandet (SOU 2012:1) finns här.

Industrirådets jämställdhetspris delades ut och Gustav Fridolin diskuterade tillsammans med Mikael Damberg politiska medel för hur industrin kan lösa samhällets utmaningar. Finansminister Anders Borg var på plats för att belysa de framtida uppgifterna för industrin såväl som för landet och bland besökarna fanns Socialdemokraternas nyvalda ordförande Stefan Löfven. 

Men, istället för att fortsätta uppradandet dessa onekligen tunga röster ska vi fokusera på Industridagens unga röster. Framtida utmaningar kan ju inte diskuteras utan generationen som kommer att möta dem och förväntas finna lösningarna på dem.

Sveriges Ingenjörers teknologrepresentant Sara Magnusson, civilingenjörsstudent på Linköpings Tekniska Högskola, deltog i en panel med fyra andra ungdomar från Teknikcollege och tekniska/naturvetenskapliga gymnasieutbildningar för att föra fram de unga rösterna om industrin.

Panelen ställdes inför problemet att teknikintresset är lågt bland svenska ungdomar och det samstämda svaret dröjde inte – det sviktande intresset handlar om att man som elev sällan får testa själv. Den eniga panelen menade att det inte handlar så mycket om att skapa eller väcka ett intresse, utan snarare om att inte släcka den upptäckarlust som redan finns.

Istället för att läraren berättar om hur något fungerar och eleven förväntas förstå borde förståelsen kunna skapas på egen hand genom experiment och laborationer. De unga rösterna talade om ökad kreativitet, innovation och uppfinningsrikedom tidigt i skolan, och inte minst om konkreta exempel i bästa gör det själv-anda. (Vilket osökt får mig att tänka på nedanstående citat)

Jag hör och jag glömmer

Jag ser och jag kommer ihåg

Jag gör och jag förstår

- Konfucius

Flera representanter ur Sveriges Ingenjörers Teknologgrupp var också på plats under Industridagen 2012 och de är inne på samma spår som de unga rösterna när de driver frågan om mentorskap för teknologer inom förbundet. Även denna fråga bottnar i den upplevda avsaknaden av konkreta exempel och förebilder i arbetslivet under studietiden. Det verkar finnas flertalet frågetecken kring vad en ingenjör gör och vad som egentligen väntar när man väljer att utbilda sig inom teknik. Detta även hos teknologer som är i sluttampen av utbildningen och som troligtvis ställer sig bakom panelens önskelista: ge oss information, förebilder och exempel.

Representanterna i Sveriges Ingenjörers Teknologgrupp är övertygade om att mentorskap mellan teknologer och yrkesverksamma ingenjörer skulle hjälpa många att hitta rätt inför klivet in i rollen som färdig ingenjör. Mentorskap, som vilket annat nätverk, måste grundas i medlemmarnas egna initiativ, engagemang och vilja att lära av och tillsammans med varandra. I fråga om mentorskap handlar det om att teknologen ska vilja hitta en förebild och att den yrkesverksamma ingenjören ska vilja vara en. En relativt liten insats med tanke på att det verkar ligga i nationen intresse.

Jag famlar lite på nätet och hittar en tio-i-topp lista över dollarmiljardärer på Wikipedia. Har de något gemensamt, funderar jag, som kan urskiljas med blotta ögat?

(Observera att siffrorna inom parentes nedan inte är ålder, utan förmögenhet i miljarder dollar per 10 mars 2011).

Högst upp står den mexikanske telekomgiganten Carlos Slim (74). I hans bakgrund hittar man bland annat en ingenjörsexamen från Universidad Nacionál Autónoma de Mexico.

Nummer två är Bill Gates (56). Ungefär vad han har sysslat med är bekant för de flesta, men någon ingenjörsexamen har han inte. Ingen examen alls, faktiskt, bara ett par år i Harvards datorhallar som inte gav något akademiskt kvitto.

Som nummer tre hittar vi Warren Buffet (50). Placeringsgurun framför andra har en Bachelor of Science in Business Administration, vilket inte kommer som någon överraskning. Möjlig kuriosa är att han sägs ha tyckt om matematik i high school.

Fyran är fransmannen Bernard Arnault (41). Han har gjort sin karriär i lyxartikelvärlden, med parfymer, kläder och fint dricka. Lite märkligare kanske att han har en ingenjörsexamen från École Polytechnique, men ok.

Femte plats intas av Lawrence Ellison (39) på Oracle. Inte heller han har lyckats ta någon examen, men han sägs först ha kommit i kontakt med datorteknik under sin tid vid University of Chicago.

Sexan Lakshimi Mittal (31) är en indisk stålmagnat men en Bachelor of Commerce från St. Xavier’s College i Calcutta i fickan.

Nummer sju är spanjoren Amancio Ortega Gaona (31). Det rör sig tydligen om en mycket diskret person, av allt att döma self-made inom spansk modeindustri.

På en åttondeplats finns Eike Batista (30), en brasilianare som driver företag inom energi- och gruvindustri. Han läste till ingenjör i metallurgi vid Aachen University, men hoppade av före examen (vi börjar se ett genomströmningsproblem här…).

Nian sedan är Mukesh Ambani (27), chef för indiska Reliance Industries, ett konglomerat som driver en mängd olika verksamheter inom bland annat olja och gas. Man får anta att hans ingenjörsexamen i kemiteknik från Institute of Chemical Technology i Mumbai måste ha varit till någon nytta.

Så till sist tiondeplatsen, som innehas av Christy Walton (26), änka efter Sam Walton som startade Walmart. Mr. Walton hade en examen i business från University of Missouri.

Finns det något mönster här? Vi ska inte vara för snabba. Faktorer som inte finns med är t.ex. social och ekonomisk utgångspunkt, personlighet och utförsgåvor, tillfälligheters spel och ren tur. Tre av världens tio rikaste personer har i för sig en ingenjörsexamen medan en fjärde fullföljde inte sina ingenjörsstudier. Två till har en mer eller mindre organiserad bakgrund inom datorteknik. Men visst gick det bra också för de två som hade en examen i ekonomi. Några tandläkare hittar vi dock inte.
 
Så hur är det då med Eric Schmidt? Ja, av allt att döma är han kusinen från landet i det här sammanhanget. Inte ens i betydligt längre listor över miljardärer lyckas jag hitta honom. Men det jag kan säga är att han har en ingenjörsexamen i elektroteknik från Berkely.

Och tongångarna är dystra. En uppgift som lyfts fram särskilt i rapporten är att av totalt 4 600 antagna avgiftsskyldiga studenter, påbörjade bara 1 350 sina studier. ”Därmed var det bara 29 procent av dem som antogs som sedan registrerade sig. Motsvarande andel bland svenskar som antas är 79 procent.” Enligt lärosätena har avgifterna bland annat också medfört praktiska inkörningsproblem och en ökad arbetsbelastning. Samtidigt har en del nya grepp tagits för att möta situtationen, som till exempel att förbättra omhändertagandet av de inresande studenterna.

Lars Haikola, universitetskansler och chef för Högskoleverket, tog avstamp i siffrorna ovan i ett därpå följande nyhetsbrev. Han konstaterade vidare att andelen inresande nybörjarstudenter som inte är från EES eller Schweiz nu utgör bara en tiondel av alla inresande nybörjarstudenter, efter att tidigare ha utgjort en tredjedel. Av detta drog han slutsatsen att ”farhågorna inför avgiftsreformen har besannats” och avslutade med att deklarera att ”Sverige behöver studenter också från länder utanför EES!”

Kanslerns betraktelse är mer nyanserad än så – det vore orättvist att hävda något annat, men den största signalverkan ligger trots allt i sifferuppgifterna. Låt oss därför titta lite nämare på dessa – och några andra – siffror.

Förändringen från ”en tiondel till en tredjedel” avser enbart freemover-studenter från utanför EES, såvitt framgår av en preliminär analys publicerad av HSV i november. Utbytesstudenter från utanför EES ingår alltså inte. De är dock inte aktuella för avgifter, och föll därför utanför HSV:s enkät. Det saknas fortfarande uppgifter om hur många de var hösten 2011, men läsåret 2009/10 var de så många som 4200. En diskussion om det totala antalet studenter från utanför EES borde därför rätteligen inbegripa även dessa.

Man kan naturligtvis fråga sig om inte utbytesprogram bara är ett fiffigt sätt att runda avgiftsfrågan. Så resonerade regeringen i propositionen, där man även aviserade att man har för avsikt att bevaka utvecklingen. Enligt HSV har flera lärosäten nu också sett över eller avvecklat sina utbytesprogram i de fall där de inte varit balans.

Jag vill ändå hävda att en regelrätt utväxling av studenter – alltså inte bara en enkelriktad ström till Sverige – vore den verkliga vinna-vinna situationen. Globalisering är väl allra minst en two-way street?

Den ”tidigare” andelen freemover-studenter från utanför EES var förvisso en tredjedel av alla inresande, men riktigt rättvisande är det ändå inte, eftersom jämförelsen bara kan ha gjorts med läsåret 2010/11 – det absoluta toppåret vad gäller inresande studenter.

Läsåret dessförinnan var andelen inresande freemover-studenter från utanför EES 28 procent av alla inresande nybörjare, och 22 procent så sent som 2007/08. De närmast föregående åren var andelarna ungefär desamma. En normalare kvot är alltså en femtedel snarare än en tredjedel, vilket ger en betydligt mindre uppseendeväckande jämförelse.

Oavsett vilket, så är väl den intressanta frågan snarast vilka andelar – eller varför inte lika gärna antal – som är (eller var) målet. Upplevdes 22 procent också som dåligt?

Rimligare än att jämföra andelen antagna från utanför EES med svenska studenter, vore att ställa den i relation till motsvarande grupp tidigare år. Nu tycks sådana uppgifter inte finnas tillängliga, men det gör knappast jämförelsen bättre. Det gäller i synnerhet som det vanligaste skälet till att de inte tog sin plats i anspråk var problem med uppehållstillstånd.

Att detta inte är någon nyhet och inte heller har med avgifterna att göra framhålls visserligen också av universitetskanslern. Men varför då inte lika gärna rikta uppmärksamheten på problemet med uppehållstillstånden och se potentialen i de 4600 som faktiskt antogs, istället för att enbart dra växlar på de 29 procenten?

Internationaliseringen av svenska högskolor kan självfallet tänkas vara så skral att varje förlorad student bör inge panik även i det kortaste av perspektiv (en termin).

Statistik kan vara vådlig, men hur ser det till exempel ut vid en jämförelse med den stora magneten i väster – USA? Det visar sig att de inresta studenterna i USA de senaste åren har utgjort en andel på ungefär 3,5 procent av samtliga registrerade (alltså inte bara nybörjare ett givet läsår).

I Sverige har motsvarande andel på ett decennium utvecklats från 3,9 till 10,6 procent. Räknar vi bort freemover-studenter från utanför EES, men behåller utbytesstudenterna, finner vi att andelen ökade från 3,5 till 6,5 procent. För jämförelsens skull eliminerar vi till sist även utbytesstudenterna från tredjeland, och räknar bara EES-studenter. Andelen 2010/11 landar då på 3,7 procent. Inte så pjåkigt.

Inresande studenter inom teknik och tillverkning, samt naturvetenskap, matematik och data utgjorde 2009/10 de största andelarna i relation till samtliga nybörjare inom respektive område – 38 respektive 37 procent. Flest till antalet var dock de inresande studenterna inom samhällsvetenskap, juridik etc.

De inresande utgjorde då också en mycket hög andel av samtliga nybörjare på vissa lärosäten. I topp låg Handelshögskolan i Stockholm med 51 procent, tätt följd av KTH med 50 procent. Blekinge och Chalmers låg inte långt efter med 46 respektive 42 procent, medan andelarna i Linköping, Lund och Uppsala låg på c:a en tredjedel.

Uppenbart är alltså att vissa lärosäten och program påverkas mer än andra av skiftningar i antalet inresande. HSV konstaterade för övrigt också i en analys 2009 att inresande studenter dominerar stort på masterprogrammen, och att de på några lärosäten – som Blekinge och KTH – knappt hade några svenska studenter alls.

Även detta är förvisso en slags internationalisering, men är det så vi vill ha det? Är det så de inresande studenterna vill ha det? Vilken är – återigen – den rimliga eller eftersträvansvärda andelen för ett lärosäte eller ett program, med eller utan avgifter?

Oavsett uppfattning i sak, så skulle jag säga att de begränsade – och ännu begränsat redovisade – erfarenheterna från hösten 2011 inte räcker för att dra definitiva slutsatser om vare sig avgifternas effekter eller internationaliseringen i stort på svenska lärosäten.

Budgeten för högre utbildning är inte heller något ymnighetshorn, och studieavgifterna ger det hittills – såvitt jag kan se – enda långsiktiga och samtidigt självreglerande svaret på frågan om tredjelandsstudenternas andelar och antal.

Jag är däremot övertygad om att stipendiesystemet behöver förstärkas, om vi ska kunna attrahera de bästa studenterna. Men det vore naturligtvis helt meningslöst att göra det enkom i syfte att kompensera för avgifterna.

Artikeln bygger på en undersökning av Manpower, och trots att det av något skäl inte finns en länk till den i artikeln hittar man den lätt här. Enligt Svenskt Näringsliv bjuder den på ”en uppfriskande läsning som motsäger pessimisters och dysterkvistars framtidsspaning”. Undersökningen sägs visa att yrket gjort en ”come-back” bland de yngre. Men det stannar inte vid det: ”Även de som idag arbetar som ingenjörer är nöjda med sittyrkesval, sjätteplats i kategorin ‘Jag har redan mitt drömjobb’”.

Allt detta tycker Svenskt Näringsliv är glädjande, och vem vore väl jag – utifrån mitt eget särintresse – att tycka något annat? Av både nyfiken- och klåfingrighet gick jag ändå till källan, för att se hur det förhöll sig.

Det visar sig mycket riktigt att Ingenjör är ”drömjobbet” bland studenterna i undersökningen. Positionen rakades hem genom att 6 procent av de 624 tillfrågade studenterna – alltså c:a 37 personer – prickade för yrket (som ju egentligen är många yrken, och det är för övrigt en poäng i sig).

Med tanke på det stora antal yrken som finns därute, så är väl en andel på sex procent inte obetydlig, men nog falnar glansen i noteringen en aning. Hur frågan ställdes, eller om det gavs alternativ (och i så fall vilka), framgår dock inte. Vidare berättar man att andelen ökade med tre procentenheter jämfört med undersökningen två år tidigare. Men när man av detta inser att andelen 2009 inte var större än 3 procent, och att ingenjör även då toppade drömjobbslistan för studenter, är det mesta av lyskraften i positionen borta.

Kraven på att något ska kvalificera sig som ett drömyrke är rimligen rätt höga, så det är
självfallet glädjande att en sjättedel av de redan yrkesverksamma ingenjörerna anser sig ha just ett sådant. Å andra sidan var andelarna i stort sett desamma för vård- och byggnadsyrken, medan lärar- och datayrken i gengäld låg aningen högre.  Högst, utan större dramatik, låg yrken inom media och kultur med 22 procent.

Hur kommer det sig då att Svenskt Näringsliv gör så stor sak av detta? Den enkla förklaringen är att de inte tittat närmare i resultaten. Men om de ändå gjorde det?

Här öppnas ett fält för spekulationer som vore lättare att plöja om jag ägde en fingerad nätidentitet. Då skulle jag kanske säga: ”Detta är bara för att visa ingenjörerna att det är trångt kring köttgrytorna, och att de inte ska hoppas på för höga löner!” Men nu har jag inte det, så då säger jag inte det.

Däremot kan jag mycket väl tänka mig att man genom att blåsa upp dessa måttligt intressanta siffror hoppas uppnå en följa-John-effekt av positivt slag. Alltså att det blir roligare och naturligare att välja ingenjörsbanan eftersom så många andra unga tycks se det som ett drömjobb. Tänk inte själv, typ.

Och så sabbar jag den ansträngningen. Vad tänker jag på egentligen?

Nedläggningen kommer dock inte direkt oväntat och det ställer frågan vilket strategiskt tänkande och vilka konkreta åtgärder som slipats på inom regeringskansliet. En allvarlig signal kom naturligtvis i samband med den tidigare nedläggningen i Lund och flytten av delar till Mölndal. Men redan innan dess var det svårt att inte få känslan av att de förslag som framfördes från flera håll om hur branschen borde stärkas inte fick gehör. Ett exempel var det omfattande arbete som Vinnova tidigare gjorde, i samarbete med bland andra Sveriges Ingenjörer, att studera hur man arbetat i länder som lyckats stärka denna sektor.

AstraZeneca vill organisera sin forskning på ett helt nytt sätt med en liten fast kärna och forskare knutna i nätverk på många håll i världen. Detta är en utveckling som delvis är på gång generellt men som är särskilt framträdande inom life science. Även denna utveckling måste vi förhålla oss till och sträva efter att forskare på svensk botten ska vara attraktiva för företag på olika håll i världen.

En av svensk politiks problem är att den är för fragmenterad. Ska vi kunna hantera de utmaningar som ökad globalisering och konkurrens ställer så måste utbildnings-, forsknings- och innovationspolitik ses i ett sammanhang. Det är hög tid att regeringen bjuder in fack, arbetsgivare och andra aktörer att i samförstånd utarbeta nationella strategier inom våra industriella styrkeområden, vilka annars hotas av successiv erosion.

Men lika spännande som det är att blicka nära 20 år framåt genom SCB:s glasögon, är det att se hur samma framtid såg ut för bara tre år sedan i Trender och Prognoser 2008. Det borde rimligen inte vara några större skillnader efter bara tre år, och när det gäller de stora dragen är det inte heller det. I detaljerna gömmer sig dock vissa icke oväsentliga skillnader.

I prognosen 2008 låg tillgången på civilingenjörer totalt något över efterfrågan under hela prognosperioden fram till 2030. I de nya beräkningarna följer tillgång och efterfrågan nu varandra mycket nära ändå fram till strax före slutpunkten 2030, där efterfrågan halkar upp till strax över tillgången. Skillnaden är alltså positiv för ingenjörerna, men vid första anblick är den liten och föga dramatisk.

En närmare titt visar att när den förra prognosen kom fram till att de c:a 124000 civilingenjörer som beräknades finnas på arbetsmarknaden 2030 skulle innebära ett överskott på 7600, så innebär den nya att det kommer att finnas 137000 – och att detta alltså istället innebär ett underskott på 7100. Annorlunda uttryckt ökar det beräknade utbudet 2030 med drygt 10 procent mellan prognostillfällena, medan efterfrågan ökar med nära 24 procent. Nu har jag valt prognosperiodens slut för jämförelsen, vilket kan synas vara att ta i (även om det är dit det pekar). Men för den som väljer utbildning idag, ligger 2030 ändå bara ett kort stycke in i arbetslivet.

Även för den större gruppen gymnasie- och högskoleingenjörer är den övergripande bilden i stort sett densamma som 2008. En majoritet – tre fjärdedelar – är gymnasieingenjörer eller motsvarande, och av dessa var (2009) 70 procent över 45 år. Kommande åldersavgångar riskerar enligt SCB därför att ge upphov till en kontinuerligt växande brist fram till 2030. På samma sätt som tidigare räknar SCB med att en viss del av den förväntade bristen kan täckas upp dels av personer med oavslutad teknisk högskoleutbildning, dels av utrikes födda personer och andra med ospecificerad teknisk utbildning. Liksom förut räknar man dock inte med något tillskott från den nya gymnasieingenjörsutbildning som nu bedrivs på prov inför ett slutligt beslut.

Så långt alltså inga nyheter. Men en jämförelse likt den ovan visar på oväntat stora förändringar. Prognosen 2008 räknade med 114000 yrkesverksamma i gruppen per 2030, vilket stod mot en efterfrågan på hela 216000 – ett gap på drygt hundra tusen ingenjörer. Nu ger beräkningarna en tillgång på 142000 och en efterfrågan på 192000, med vilket underskottet ganska exakt har halverats till 50000. Tre år efter den förra prognosen har alltså tillgången räknats upp med hela 24 procent, medan efterfrågan istället skrivits ned med 11 procent. Håller de på att sväljas av den ökande skaran civilingenjörer?

Nu ger detta egentligen ingen större anledning att förfasa sig över tillförlitigheten i bedömningarna. SCB påpekar nogsamt att avsikten är ”att lyfta fram de obalanser mellan tillgång och efterfrågan som ser ut att bli resultatet om utvecklingen fortsätter i nuvarande banor.” Och bevisligen ändras banorna ständigt. Så har till exempel den framtida tillgången på civilingenjörer reviderats upp i och med att fler har påbörjat utbildningen än före den förra prognosen.

Jämförelsen åskådliggör således denna SCB:s reservation, och skickar oss signalen att vi inte ska ta detta på alltför stort allvar. Och med tanke på att SCB kommer att avlämna sex ytterligare rapporter innan vi faktiskt är framme vid 2030, inser man att mycket kan förändras. Eller för att travestera Murphy´s lag: Allt som kan ändras kommer att ändras.

Osäkerheterna i prognoserna till trots, vill jag hävda att den slutsats politiker och lärosäten bör dra av detta, är att civilingenjörsutbildningarna knappast bör byggas ut ytterligare. Sveriges Ingenjörer verkar förvisso för att höja intresset för teknik, och om detta får till följd att fler söker civilingenjörsutbildningarna kan det därför förefalla cyniskt att inte samtidigt propagera för en ökad antagning.

Men civilingenjörsutbildningarna har uppenbara problem med genomströmningen, som jag tog upp för en tid sedan, och söktrycket till åtskilliga program är också lågt. Fler sökande, med bibehållen antagning, gör det möjligt att ta in studenter med bättre förkunskaper – något som högskolorna klagat över i flera år – vilket i sin tur kan bidra till förbättrade studieresultat och en ökad genomströmning.

De utbildningar där både intresse och antagning verkligen bör öka, är högskoleingenjörsutbildningarna. Faktum är att de har dragits med ett ännu lägre söktryck, och en ännu lägre genomströmning än civilingenjörsutbildningarna. Skälen för den låga genomströmningen kan vara flera, men det framstår som orimligt att inte mer än en dryg tredjedel lyckas – eller vill – ta sig fram till examen, räknat sex år efter start.

Jag tror att en stor del av problemet sitter i att högskoleingenjörsutbildningar aldrig lyckats bygga ett varumärke som kommer i närheten av ”civilingenjör”. Inte för att de står för samma sak, men det är just vad som måste lyftas fram. Tyvärr misstänker jag att det låga söktrycket kan bidra till både detta och, som i fallet med civilingenjörsutbildningarna, den låga genomströmningen.

Antalet förstahandssökande till högskoleingenjörsutbildningarna har sedan flera år tillbaka bara legat obetydligt över antalet antagna. Med tanke på den bild av ökande brist SCB fortsatt tecknar kan det låta befängt,  men för att komma till rätta med högskoleingenjörsutbildningens status bör söktrycket därför öka väsentligt innan antagningen tillåts öka. Det skulle till och med kunna vara värt att pröva att initialt begränsa antagningen för att åstadkomma denna effekt.

Jag vill för övrigt tillägga att skillnaderna mellan ingenjörsgrupperna i prognoserna egentligen aldrig har avspeglat sig i skillnader i utsikterna till jobb. Arbetslösheten är och har varit låg för båda grupperna, och ofta till och med något lägre för civilingenjörer, trots att alltså ”bristen” egentligen främst borde gynna högskoleingenjörerna. Förklaringen här är sannolikt att båda ingenjörerna överlappar varandra på arbetsmarknaden, liksom kanske även det faktum att civilingenjörerna faktiskt är dubbelt så många. Den som vill trolla fram en ingenjör med en viss inriktning ur hatten, har alltså två chanser på tre att dra en civilingenjör. Ur det individuella perspektivet kan det därför var lika rationellt att bli civilingenjör, om man har håg för det. Det betyder dock inte nödvändigtvis att det är ytterligare en civilingenjör som behövs därute.

Alltnog, den som lever få se Trender och Prognoser 2014. Jag kan knappt bärga mig.