Nedläggningen kommer dock inte direkt oväntat och det ställer frågan vilket strategiskt tänkande och vilka konkreta åtgärder som slipats på inom regeringskansliet. En allvarlig signal kom naturligtvis i samband med den tidigare nedläggningen i Lund och flytten av delar till Mölndal. Men redan innan dess var det svårt att inte få känslan av att de förslag som framfördes från flera håll om hur branschen borde stärkas inte fick gehör. Ett exempel var det omfattande arbete som Vinnova tidigare gjorde, i samarbete med bland andra Sveriges Ingenjörer, att studera hur man arbetat i länder som lyckats stärka denna sektor.

AstraZeneca vill organisera sin forskning på ett helt nytt sätt med en liten fast kärna och forskare knutna i nätverk på många håll i världen. Detta är en utveckling som delvis är på gång generellt men som är särskilt framträdande inom life science. Även denna utveckling måste vi förhålla oss till och sträva efter att forskare på svensk botten ska vara attraktiva för företag på olika håll i världen.

En av svensk politiks problem är att den är för fragmenterad. Ska vi kunna hantera de utmaningar som ökad globalisering och konkurrens ställer så måste utbildnings-, forsknings- och innovationspolitik ses i ett sammanhang. Det är hög tid att regeringen bjuder in fack, arbetsgivare och andra aktörer att i samförstånd utarbeta nationella strategier inom våra industriella styrkeområden, vilka annars hotas av successiv erosion.

Men lika spännande som det är att blicka nära 20 år framåt genom SCB:s glasögon, är det att se hur samma framtid såg ut för bara tre år sedan i Trender och Prognoser 2008. Det borde rimligen inte vara några större skillnader efter bara tre år, och när det gäller de stora dragen är det inte heller det. I detaljerna gömmer sig dock vissa icke oväsentliga skillnader.

I prognosen 2008 låg tillgången på civilingenjörer totalt något över efterfrågan under hela prognosperioden fram till 2030. I de nya beräkningarna följer tillgång och efterfrågan nu varandra mycket nära ändå fram till strax före slutpunkten 2030, där efterfrågan halkar upp till strax över tillgången. Skillnaden är alltså positiv för ingenjörerna, men vid första anblick är den liten och föga dramatisk.

En närmare titt visar att när den förra prognosen kom fram till att de c:a 124000 civilingenjörer som beräknades finnas på arbetsmarknaden 2030 skulle innebära ett överskott på 7600, så innebär den nya att det kommer att finnas 137000 – och att detta alltså istället innebär ett underskott på 7100. Annorlunda uttryckt ökar det beräknade utbudet 2030 med drygt 10 procent mellan prognostillfällena, medan efterfrågan ökar med nära 24 procent. Nu har jag valt prognosperiodens slut för jämförelsen, vilket kan synas vara att ta i (även om det är dit det pekar). Men för den som väljer utbildning idag, ligger 2030 ändå bara ett kort stycke in i arbetslivet.

Även för den större gruppen gymnasie- och högskoleingenjörer är den övergripande bilden i stort sett densamma som 2008. En majoritet – tre fjärdedelar – är gymnasieingenjörer eller motsvarande, och av dessa var (2009) 70 procent över 45 år. Kommande åldersavgångar riskerar enligt SCB därför att ge upphov till en kontinuerligt växande brist fram till 2030. På samma sätt som tidigare räknar SCB med att en viss del av den förväntade bristen kan täckas upp dels av personer med oavslutad teknisk högskoleutbildning, dels av utrikes födda personer och andra med ospecificerad teknisk utbildning. Liksom förut räknar man dock inte med något tillskott från den nya gymnasieingenjörsutbildning som nu bedrivs på prov inför ett slutligt beslut.

Så långt alltså inga nyheter. Men en jämförelse likt den ovan visar på oväntat stora förändringar. Prognosen 2008 räknade med 114000 yrkesverksamma i gruppen per 2030, vilket stod mot en efterfrågan på hela 216000 – ett gap på drygt hundra tusen ingenjörer. Nu ger beräkningarna en tillgång på 142000 och en efterfrågan på 192000, med vilket underskottet ganska exakt har halverats till 50000. Tre år efter den förra prognosen har alltså tillgången räknats upp med hela 24 procent, medan efterfrågan istället skrivits ned med 11 procent. Håller de på att sväljas av den ökande skaran civilingenjörer?

Nu ger detta egentligen ingen större anledning att förfasa sig över tillförlitigheten i bedömningarna. SCB påpekar nogsamt att avsikten är ”att lyfta fram de obalanser mellan tillgång och efterfrågan som ser ut att bli resultatet om utvecklingen fortsätter i nuvarande banor.” Och bevisligen ändras banorna ständigt. Så har till exempel den framtida tillgången på civilingenjörer reviderats upp i och med att fler har påbörjat utbildningen än före den förra prognosen.

Jämförelsen åskådliggör således denna SCB:s reservation, och skickar oss signalen att vi inte ska ta detta på alltför stort allvar. Och med tanke på att SCB kommer att avlämna sex ytterligare rapporter innan vi faktiskt är framme vid 2030, inser man att mycket kan förändras. Eller för att travestera Murphy´s lag: Allt som kan ändras kommer att ändras.

Osäkerheterna i prognoserna till trots, vill jag hävda att den slutsats politiker och lärosäten bör dra av detta, är att civilingenjörsutbildningarna knappast bör byggas ut ytterligare. Sveriges Ingenjörer verkar förvisso för att höja intresset för teknik, och om detta får till följd att fler söker civilingenjörsutbildningarna kan det därför förefalla cyniskt att inte samtidigt propagera för en ökad antagning.

Men civilingenjörsutbildningarna har uppenbara problem med genomströmningen, som jag tog upp för en tid sedan, och söktrycket till åtskilliga program är också lågt. Fler sökande, med bibehållen antagning, gör det möjligt att ta in studenter med bättre förkunskaper – något som högskolorna klagat över i flera år – vilket i sin tur kan bidra till förbättrade studieresultat och en ökad genomströmning.

De utbildningar där både intresse och antagning verkligen bör öka, är högskoleingenjörsutbildningarna. Faktum är att de har dragits med ett ännu lägre söktryck, och en ännu lägre genomströmning än civilingenjörsutbildningarna. Skälen för den låga genomströmningen kan vara flera, men det framstår som orimligt att inte mer än en dryg tredjedel lyckas – eller vill – ta sig fram till examen, räknat sex år efter start.

Jag tror att en stor del av problemet sitter i att högskoleingenjörsutbildningar aldrig lyckats bygga ett varumärke som kommer i närheten av ”civilingenjör”. Inte för att de står för samma sak, men det är just vad som måste lyftas fram. Tyvärr misstänker jag att det låga söktrycket kan bidra till både detta och, som i fallet med civilingenjörsutbildningarna, den låga genomströmningen.

Antalet förstahandssökande till högskoleingenjörsutbildningarna har sedan flera år tillbaka bara legat obetydligt över antalet antagna. Med tanke på den bild av ökande brist SCB fortsatt tecknar kan det låta befängt,  men för att komma till rätta med högskoleingenjörsutbildningens status bör söktrycket därför öka väsentligt innan antagningen tillåts öka. Det skulle till och med kunna vara värt att pröva att initialt begränsa antagningen för att åstadkomma denna effekt.

Jag vill för övrigt tillägga att skillnaderna mellan ingenjörsgrupperna i prognoserna egentligen aldrig har avspeglat sig i skillnader i utsikterna till jobb. Arbetslösheten är och har varit låg för båda grupperna, och ofta till och med något lägre för civilingenjörer, trots att alltså ”bristen” egentligen främst borde gynna högskoleingenjörerna. Förklaringen här är sannolikt att båda ingenjörerna överlappar varandra på arbetsmarknaden, liksom kanske även det faktum att civilingenjörerna faktiskt är dubbelt så många. Den som vill trolla fram en ingenjör med en viss inriktning ur hatten, har alltså två chanser på tre att dra en civilingenjör. Ur det individuella perspektivet kan det därför var lika rationellt att bli civilingenjör, om man har håg för det. Det betyder dock inte nödvändigtvis att det är ytterligare en civilingenjör som behövs därute.

Alltnog, den som lever få se Trender och Prognoser 2014. Jag kan knappt bärga mig.

At an average (census) rate of 3.5 children per house hold, that comes to 108 million homes, presuming that there is at least one good child in each.

II. Santa has about 31 hours of Christmas to work with, thanks to the different time zones and the rotation of the earth, assuming he travels east to west (which seems logical). This works out to 967.7 visits per second. This is to say that for each Christian household with a good child, Santa has around 1/1000th of a second to park the sleigh, hop out, jump down the chimney, fill the stockings, distribute the remaining presents under the tree, eat whatever snacks have been left for him, get back up the chimney, jump into the sleigh and get on to the next house.

Assuming that each of these 108 million stops is evenly distributed around the earth (which, of course, we know to be false, but will accept for the purposes of our calculations), we are now talking about 0.78 miles per household; a total trip of 75.5 million miles, not counting bathroom stops or breaks. This means Santa’s sleigh is moving at 650 miles per second — 3,000 times the speed of sound. For purposes of comparison, the fastest man-made vehicle, the Ulysses space probe, moves at a poky 27.4 miles per second, and a conventional reindeer can run (at best) 15 miles per hour.

III. The payload of the sleigh adds another interesting element. Assuming that each child gets nothing more than a medium sized Lego set (two pounds), the sleigh is carrying over 500 thousand tons, not counting Santa himself. On land, a conventional reindeer can pull no more than 300 pounds. Even granting that the ”flying” reindeer could pull ten times the normal amount, the job can’t be done with eight or even nine of them — Santa would need 360,000 of them. This increases the payload, not counting the weight of the sleigh, another 54,000 tons, or roughly seven times the weight of the Queen Elizabeth (the ship, not the monarch).

IV. 600,000 tons traveling at 650 miles per second creates enormous air resistance — this would heat up the reindeer in the same fashion as a spacecraft re-entering the earth’s atmosphere. The lead pair of reindeer would absorb 14.3 quintillion joules of energy per second each. In short, they would burst into flames almost instantaneously, exposing the reindeer behind them and creating deafening sonic booms in their wake.
 
The entire reindeer team would be vaporized within 4.26 thousandths of a second, or right about the time Santa reached the fifth house on his trip.

Not that it matters, however, since Santa, as a result of accellerating from a dead stop to 650 m.p.s. in .001 seconds, would be subjected to centrifugal forces of 17,500 g’s. A 250 pound Santa (which seems ludicrously slim) would be pinned to the back of the sleigh by 4,315,015 pounds of force, instantly crushing his bones and organs and reducing him to a quivering blob of pink goo.

Therefore, if Santa did exist, he’s dead now.

…varmed alla läsare av Ingenjörsbloggen tillönskas en God Jul och ett Gott Nytt År!

Källa: http://www.engineeringedu.com/Santa.html (där även annan och minst lika angelägen information med bäring på ingenjörer står att finna).

Statistiska centralbyråns (SCB) senaste rapport över genomströmningen i högskolan är ingen munter läsning för den som intresserar sig för våra ingenjörsutbildningar. Bland tjugotalet redovisade yrkesexamina ligger civil- och högskoleingenjörsutbildningarna i botten (med arkitekt mittemellan).

Av nybörjarna till civilingenjör 1998 hade 62 % tagit examen på programmet åtta år senare (9 % hade tagit en annan examen). För nybörjarna fyra år senare hade andelen med examen på programmet sjunkit till 51 % (annan examen steg till 11 %).

För högskoleingenjörsutbildningarna har inga större förändringar skett över de senaste åren, men det är en klen tröst när inte mer än en tredjedel tar examen på programmet efter sex år (kortare utbildning => tidigare uppföljning). Här minskade samtidigt andelen som istället tar ut en annan examen från 13 till 8 %.

Andelarna med examen påverkas inte heller mer än marginellt om man räknar bort avhoppen under första terminen.

Kvinnor har genomgående en högre examenfrekvens än män (totalt +5 %), och ingenjörsutbildningarna är inga undantag. För de senast redovisade nybörjarna (2002/03) på civilingenjörsprogrammen, var andelen med examen på programmet 59 % för kvinnor och 49 % för män, och skillnaden har ökat. Kvinnor tar också i större utsträckning ut en annan examen istället, vilket drygar ut skillnaden i examina totalt till 16 procentenheter.

Skillnaden var mindre till kvinnornas fördel på högskoleingenjörsutbildningarna – 36 respektive 32 % med examen på programmet för nybörjarna 2004/05. Även här var andelen kvinnor som istället tog ut en annan examen högre än för männen – 12 versus 8 procent.

Fenomenet är inte nytt. Högskoleverket (HSV) har vänt och vridit på tidigare års statistik vid flera tillfällen (jag har kort berört det här på bloggen), men har som regel inte betraktat det som något större problem. Skälen för detta har t.ex. varit att många som lämnar högskola utan ingenjörsexamen i vart fall tagit ett försvarligt antal poäng, att några slutar så tidigt att de inte riktigt borde räknas, att planerade studieuppehåll förskjuter studietiderna, eller att en viss andel trots allt tagit ut en annan examen. Huvudargumentet brukar dock vara att de som saknar examen får jobb ändå, ofta inom rätt område – och att många själva väljer att sluta av just det skälet (se HSV:s enkätbaserade rapport Orsaker till studieavbrott).

Hur man än tolkar resultaten kan man inte låta bli att undra om utbildningarnas syfte och mål verkligen uppfylls med så låga examensfrekvenser. Någon vits må det väl ändå vara med att studenterna fullföljer utbildningen?

Den bedömargrupp som på HSV:s uppdrag genomförde utvärderingen av civilingenjörsutbildningarna 2005 såg betydligt allvarligare på genomströmningsfrågan. Även om de förmildrande förklaringarna även då fanns med i rapporten (i form av svar från lärosätena), lämnades flera förslag på hur genomströmningen skulle kunna ökas.

När HSV följde upp utvärderingen 2011, framgick av de svar verket fick in från lärosätena att åtgärder av olika slag också har vidtagits sedan dess. De exempel som nämns är ökat stöd i matematik, en mer aktiv studievägledning eller skärpta (men snarare återställda) förkunskapskrav. Detta har knappast kunnat påverka resultaten för de nybörjare som nu redovisas, så vilken effekten blir återstår att se.

2012 är det så åter dags för utvärdering av ingenjörsutbildningarna, och i det nya systemet kommer störst vikt att läggas vid studenternas examensarbeten. Frågan är bara vad det kommer att säga om utbildningarna, när högst hälften av nybörjarna över huvud taget tar examen på programmet (inom de ändå generösa ramarna åtta respektive sex år).

Man kan i vart fall konstatera att det spelar liten roll hur många som börjar studera till ingenjör om en stadigt minskande skara kommer ut med examen – åtminstone om det är examinerade ingenjörer vi vill ha.

Ett snabbt, första ögonkast visar att två ingenjörsutbildningar toppar bristlistan för nyexaminerade, och hela fem den för yrkeserfarna. 

Av en närmare titt framgår att tillgången på nyexaminerade under perioden var god för fyra av totalt 13 ingenjörsgrupper (fyra högskole- och nio civilingenjörsgrupper). För sex var läget i balans och för tre grupper civilingenjörer upplevde företagen brist – energi- och elektroteknik, material- och geoteknik samt (nätt och jämnt) lantmätare.

Nyexaminerade inom materialteknik låg kvar på brist från förra året, energi-/elektro och lantmäteri tillkom (de båda senare från god tillgång), medan teknisk fysik nu backade från en knapp brist till strax under balans. Förändringarna följer inte alltid uppenbara mönster, och av SCB:s rapport framgår också att osäkerheterna i bedömningarna ibland rätt rejält gränslar de skenbart entydiga nivåerna god tillgång, balans eller brist. Den riktigt intresserade gör därför klokt i att konsultera källan.

För nyexaminerade högskoleingenjörer var läget mest positivt för maskiningenjörer (men bedömdes fortfarande vara i balans) och – något överraskande – för ingenjörer inom kemi-, bio och materialteknik. För den sistnämnda gruppen har barometern rapporterat god tillgång på nyexaminerade de senaste tio åren. Värt att notera är också att bland ingenjörerna var tillgången som störst under året på civilingenjörer inom kemi-/bioteknik.

Andelen företag som sökt högskoleingenjörer inom bygg var det högsta bland samtliga 72 utbildningar. Men även om bristen på yrkeserfarna var stor, var tillgången på nyexaminerade fortsatt god. Även för högskoleingenjörer inom el/elektronik/data var tillgången nu god, efter att förra året ha befunnit sig i balans.

De yrkeserfarna ingenjörerna är lättare att riva av, i och med att det rapporterades brist på samtliga tretton grupper. Förra året bedömdes resultaten för civilingenjörer inom energi- och elektroteknik var för osäkra för att redovisas, men i år tillhör alltså även de bristgrupperna.

I topp ligger civilingenjörer elektronik/datateknik/automation och teknisk fysik. För den senare gruppen steg index för de yrkeserfarna jämfört med förra året, medan det paradoxalt nog alltså sjönk för de nyexaminerade, som nämnts ovan. Det företag som har svårt att få tag i erfarna ingenjörer inom ett fack borde rimligen rikta blickarna mot de nyexaminerade, med en positiv effekt på index även för dessa. Paradexemplet här är dock lantmätare, för vilka index har visat brist på yrkeserfarna i mer än tio år, men bara vid två tillfällen ( nu och 2007) nått upp till viss brist på nyexaminerade –  sex av åren har tillgången varit god och två i balans.

Totalt sett steg barometerutslaget jämfört med barometern ’10 i sju av de totalt 13 ingenjörsgrupperna för de yrkeserfarna och i nio för de nyexaminerade. Även andelen företag som sökt ingenjörer ökade jämfört med förra årets barometer (då den i sin tur ökade jämfört med ’09). Företagen bedömer också nu som då – med ett undantag – att antalet anställda kommer att öka i alla ingenjörsgrupper på både ett och tre års sikt. Undantaget är antalet civilingenjörer inom industriell ekonomi, som nu förväntas vara oförändrat de närmaste åren.

Oavsett en del märkligheter i barometern så tycks den i vart fall vara rätt ute såtillvida att den starka efterfrågan stämmer väl med arbetslösheten bland Sveriges Ingenjörers medlemmar. I november var andelen ersättningsfall i AEA oförändrat 0,7 procent, och 0,9 procent deltog i ett arbetsmarknadsprogram eller hade någon form av anställning med stöd.

Allt detta är välkomna nyheter både för våra centrala, lokala och individuella löneförhandlare.

Den grundläggande idén med förhandlingarna är att de internationellt konkurrensutsatta branscherna ska sätta märke för löneökningsnivåerna på hela den svenska arbetsmarknaden. Lyckas detta leder det till ökad konkurrenskraft, reallöneökningar och låg inflation. Ordningen har formaliserats i Industriavtalet, och sedan dess tillkomst 1997 har det fyllt sitt syfte väl.

Allt bygger på att löneökningarna landar på en nivå som industriföretagen klarar av, samtidigt som de respekteras av övriga arbetsmarknaden. Opo:s sista bud var helt enkelt för lågt för att bli normerande. Märket skulle inte bli något märke.

Det värsta som kan hända är att vi åter hamnar i den (o)ordning som rådde dessförinnan, med lönerace och hög inflation som följd.

Det är parternas ansvar att värna den modell som bidragit till den svenska ekonomins goda ställning relativt omvärlden. Det görs inte genom att uppnå lägsta möjliga nivå, lika lite som högsta möjliga.

Det alla borde eftersträva är bästa möjliga. Där är vi inte än.

I oktober  2011 fick 752 medlemmar (0,7 procent) ersättning från a-kassan (AEA). Ytterligare 877 (0,9 procent) deltog i ett arbetsmarknadsprogram eller hade någon form av anställning med stöd.

Detta förbleknar självfallet vid en jämförelse med de 372 000 personer (8,2 procent) som enligt Arbetsförmedlingen sökte arbete eller deltog i program med aktivitetsstöd. Men – med risk för att låta högmodig – det är ingenjörer det handlar om här, det kanske mest åtrådda villebrådet på svensk arbetsmarknad just nu.

Vid en närmare titt på siffrorna visar det sig dock att åtrån klingar av drastiskt med åldern. För medlemmarna i åldrarna över 55 år var andelen med a-kassa eller i program nära tre gånger högre än för dem som låg under detta magiska streck.

Den relativa skillnaden mellan åldrarna är inget nytt fenomen, och ingenjörerna från 55 år och uppåt med a-kassa (195) eller i program (301) utgör förvisso ingen stor skara. Vi får självfallet inte heller glömma att 96 procent hade ordinarie arbeten även här.

Men jag lyckas ändå inte se varför detta skulle göra saken begripligare. I tider som dessa borde väl ingenjörskompetensen tas tillvara överallt där den står att finna, oavsett ålder på den som besitter den?

Att enskilda ingenjörer byter jobb kan synas vara ett lönsamt initiativ bara för individen, men man ska inte glömma att den samlade effekten av att många gör det är att det skapar just ett kollektivt tryck på lönerna.
 
Och det faktum att ingenjörsutbildningarna ger en utmärkt grund för att skapa sig en framtid även i andra länder (något som alls icke är givet för andra examina) är definitivt något att hämta styrka ur.

Jag kan därför bara inte låta bli att berätta att efterfrågan på ingenjörer i Tyskland fortsätter att vara mycket hög (se tidigare inlägg). Enligt Verein Deutscher Ingeniuere (VDI), låg antalet lediga jobb i oktober på rekordhöga nivåer, de oroliga eurotiderna till trots.

Arbetslösheten bland ingenjörer i oktober var 19 300, det tredje lägsta antalet sedan statistiken började föras 2000. Samtidigt var antalet vakanser 98 300 – bara ett snäpp under all time high på 99 000 i september. Mellanskillnaden på 79 000 jobb – die ingenieurlücke – var nära dubbelt så stor som ett år tidigare, och det gick alltså drygt fem lediga jobb på varje arbetslös ingenjör.

Så här beskriver VDI:s chef, Dr Willi Fuchs, läget i ett uttalande:

Även om antalet examinerade från ingenjörsutbildningarna var nästan 50 000, och för första gången återigen nått upp till 1995 års nivå, saknar vi fortfarande mycket mer än en hel ingenjörsårgång för att fylla gapet.

Orsakerna sägs helt enkelt vara den fortsatt höga efterfrågan på arbetsmarknaden, liksom det faktum att fler och fler tyska ingenjörer går i pension.

Mest för skojs skull hörde jag mig i somras för med en tysk ingenjör hur han såg på möjligheterna för svenska ingenjörer att söka sig till Tyskland. Det här var hans kommentar:

”We had students from Sweden but they all wanted to go back. Still, try to send them to Germany. At the moment it should be no problem. I don’t know if salaries are attractive enough. A Master could earn up to 50 K€ per year as a starting salary.”

Så jag undrar om inte svaret på frågan i rubriken faktiskt får bli ett nej.

På den politiska nivån kan det säkert gå på ett ut: för få vill bli högskoleingenjörer, men tack och lov – intalar man sig – vill så många bli civilingenjörer att det nog inte är något större bekymmer. Men så länge ambitionen är att utbilda civilingenjörer efter arbetsmarknadens framtida behov av just civilingenjörer, ser jag inte något skäl att idag expandera utbildningarna ytterligare.

Om man eftersträvar en ordning där alla som vill och har rätt förutsättningar ges möjlighet att läsa till civilingenjör, måste lärosätena tala ett helt annat språk i sin marknadsföring. Det är olyckligt om studenterna bibringas uppfattningen att det egentligen inte finns någon gräns för behovet av civilingenjörer, och att vägen ut på arbetsmarknaden alltid lyser klar.

Istället för att allmänt tala om att ingenjörer kan bli nästan vad som helst, och sedan ge några exempel på studenter som fick sitt drömjobb, borde lärosätena i det läget följa upplägget nedan.

”Vår civilingenjörsutbildning är utformad för att hålla hög kvalitet, på internationellt konkurrenskraftig nivå. Den som söker bör därför betänka följande:

• Studierna till civilingenjör är hårda, och målet för dem kan kännas avlägset.
• Alla som antas når inte examen. Ansvaret för att klara utbildningen är i första hand ditt.
• Många civilingenjörer har kreativa och spännande arbeten, i Sverige och andra länder. De kan vara chefer på olika nivå, eller arbeta med forskning, teknisk utveckling, produktionsstyrning eller marknadsföring.
• Civilingenjörer återfinns också i arbeten helt eller delvis utanför teknikområdet. Där tar de sällan sitt tekniska spetskunnande i anspråk, utan utnyttjar snarare andra kompetenser de tillägnat sig i utbildningen och/eller utvecklat i arbetslivet.
• Utbudet av civilingenjörer beräknas bli större än efterfrågan, medan det istället förväntas bli brist på högskoleingenjörer och tekniker med kortare utbildning. Civilingenjörer kommer därför till del fylla behoven av teknisk kompetens i dessa yrken, i den mån de alls stannar i ett teknikyrke.
• Oavsett var civilingenjörerna befinner sig på arbetsmarknaden, är flertalet nöjda med både utbildning och arbete. Vi kan inte lova att så förblir, vare sig generellt eller för just dig.
• Vi kan erbjuda dig förutsättningarna för att skapa ett drömjobb, men utfärdar inga garantier. Den dag du tar examen, ligger den uppgiften fortfarande framför dig. Också det betyder hårt arbete, genom hela arbetslivet.
• Civilingenjörernas inkomst är som regel god. Det betyder inte att alla anser att lönen motsvarar kraven i arbetet, eller de resultat de levererar.
• Hur väl just du lyckas kan bero både på konjunktur, näringslivets utveckling generellt och din egen förmåga – eller allt sammantaget.
• Det räcker kort sagt inte att gå på träningen för att få spela i laget.

Om du vill anta utmaningen, är du välkommen att söka en plats på vår civilingenjörsutbildning.”