Ingenjörsbloggen

Sveriges Ingenjörer valde, liksom övriga förbund inom industrin, att avslå de opartiska ordförandenas (opo) bud om 2,6% på 13 månader. Varför?

Den grundläggande idén med förhandlingarna är att de internationellt konkurrensutsatta branscherna ska sätta märke för löneökningsnivåerna på hela den svenska arbetsmarknaden. Lyckas detta leder det till ökad konkurrenskraft, reallöneökningar och låg inflation. Ordningen har formaliserats i Industriavtalet, och sedan dess tillkomst 1997 har det fyllt sitt syfte väl.

Allt bygger på att löneökningarna landar på en nivå som industriföretagen klarar av, samtidigt som de respekteras av övriga arbetsmarknaden. Opo:s sista bud var helt enkelt för lågt för att bli normerande. Märket skulle inte bli något märke.

Det värsta som kan hända är att vi åter hamnar i den (o)ordning som rådde dessförinnan, med lönerace och hög inflation som följd.

Det är parternas ansvar att värna den modell som bidragit till den svenska ekonomins goda ställning relativt omvärlden. Det görs inte genom att uppnå lägsta möjliga nivå, lika lite som högsta möjliga.

Det alla borde eftersträva är bästa möjliga. Där är vi inte än.

Det är lönerevisionstider och samtalen från löneförhandlarna i våra akademikerföreningar väller in. Många är frustrerade och förundrade över motståndet de stöter på. Sveriges Ingenjörer sitter i ständiga diskussioner med arbetsgivarorganisationerna om hur löneavtalen ska se ut och tillämpas. I förvånande hög grad (skulle nog många av de som omfattas tycka) är vi helt överens i sak. Såhär ser det ut på de flesta avtalsområden:

• Löneökningsutrymmet skapas av företagens ekonomiska situation samt av de anställdas prestation och bidrag till verksamheten.
• Löneprocessen skapas i samverkan mellan arbetsgivare och akademikerförening.
• Lönen ska vara individuell och differentierad – en god prestation ska synas i lönekuvertet (liksom för övrigt en dålig).
• Löneökningarna ska vara sakligt grundade utifrån gemensamt överenskomna och väl kända kriterier.
• Samma kriterier ska gälla för kvinnor och män.

Allt detta är vi rörande eniga om. Ändå är det så svårt att få till det på förbluffande många företag. Läs mer »

DN:s kolumnist Lena Andersson skrev i helgen träffande om anledningarna till folkrörelsernas förtvining. Hon skriver på tal om politiken – men det är högst relevant även för vår värld, den fackliga. Det ålderdomliga och formaliserade språket, de nästan rituella mötesprocesserna och den självklarhet med vilket allting orkestreras av våra folkliga styrelseproffs, utgör en effektiv mur mot de oinvigda.

Jag minns när jag som ny i branschen deltog på fackliga årsmöten och fullmäktigesammanträden. Jag minns hur okunnig och obildad jag kände mig – innan själva sakfrågorna ens börjat diskuterats. Då var jag ändå inte helt oerfaren av föreningsvärlden. Men Läs mer »

Ska utrymmet för löneökningar bestämmas centralt eller genom förhandlingar på företagen? Är det rentav något som bara rör individen och hennes chef? Detta är tvistefrågan i den debatt som blossat upp efter att Ledarna i DN anklagat förbunden inom LO och TCO för att vara omoderna i sin syn på lönebildningen.

Ledarna menar att lönen ska förhandlas på individnivå. I andra änden av skalan anser TCO och LO att det är en nödvändighet med starkt centralt inflytande på lönebildningen. Detta tar sig uttryck i exempelvis individgarantier och centralt bestämda satsningar på olika grupper.

Sveriges Ingenjörer sitter inte fast i ideologiska låsningar. Vår grundsyn är att lönebildningen bör ske lokalt i den mån det är möjligt. Ju större inslag av lokal lönebildning, desto större blir kravet på företagen att jobba seriöst med löneprocessen. Det är ett förtroende som måste förtjänas. Läs mer »

Ingenjörsbristen har blivit en följetong i media. Det varnas för hämmad tillväxt, försämrad konkurrenskraft och lägre produktivitet när företagen saknar spetskompetens på exempelvis forsknings- och utvecklingstjänster. Det är därför en naturlig konsekvens att ingenjörernas ingångslöner nu stiger, liksom lönerna vid nyanställningar. 

Att utfallet i lokala löneförhandlingar ändå har varit skralt, främst inom industrin, kan bland annat ses i ljuset av krisen. De stora företagen har hållit sig nära de låga stupstockarna och potterna i kollektivavtalen, kanske för att de tycker det kostar mer än det smakar att försöka differentiera mellan olika grupper. Det tror jag är ett felslut. Men det stora problemet är att de agerar likadant i högkonjunktur. Anställda dras över en kam, trots olika löneavtal.

De generationer som nu tar sig ut på arbetsmarknaden tror inte på livstidsanställningar. De byter jobb gärna och ofta, är inte lika lojala mot sin arbetsgivare som deras föräldrar var. Inom en yrkesgrupp som trots den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet bara hade 1,5 % arbetslöshet (endast 1,0 % idag) blir effekten dubbel. Företagen kommer att få kämpa allt hårdare för att behålla den vassaste kompetensen. Sannolikt kommer detta att visa sig redan 2011.

Tobias Nilsson, ombudsman förhandlingsenhet industri

De höga bonusarna inom näringslivets högsta skick väcker på nytt upprördhet och svarta rubriker. ”Nödvändigt för att locka de bästa” hävdar ägarna, med Wallenberg i spetsen. Han har säkert rätt, men en sak förvånar: Den till synes svaga kopplingen mellan prestation och utfall.

Sveriges Ingenjörer förespråkar individuell lönesättning, motiverad av individens kompetens och prestation. Oavsett hur mycket eller lite pengar som finns att föredela, är det viktigt att olika prestationer renderar i olika utfall. Detta brister betänkligt på många företag. Läs mer »