Ingenjörsbloggen

I. There are approximately two billion children (persons under 18) in the world. However, since Santa does not visit children of Muslim, Hindu, Jewish or Buddhist religions, this reduces the workload for Christmas night to 15% of the total, or 378 million (according to the Population Reference Bureau).

At an average (census) rate of 3.5 children per house hold, that comes to 108 million homes, presuming that there is at least one good child in each.

II. Santa has about 31 hours of Christmas to work with, thanks to the different time zones and the rotation of the earth, assuming he travels east to west (which seems logical). This works out to 967.7 visits per second. This is to say that for each Christian household with a good child, Santa has around 1/1000th of a second to park the sleigh, hop out, jump down the chimney, fill the stockings, distribute the remaining presents under the tree, eat whatever snacks have been left for him, get back up the chimney, jump into the sleigh and get on to the next house.

Assuming that each of these 108 million stops is evenly distributed around the earth (which, of course, we know to be false, but will accept for the purposes of our calculations), we are now talking about 0.78 miles per household; a total trip of 75.5 million miles, not counting bathroom stops or breaks. This means Santa’s sleigh is moving at 650 miles per second — 3,000 times the speed of sound. For purposes of comparison, the fastest man-made vehicle, the Ulysses space probe, moves at a poky 27.4 miles per second, and a conventional reindeer can run (at best) 15 miles per hour. Läs mer »

Examensfrekvensen på högskolans yrkesexamensprogram är generellt sett högre för kvinnor än för män, och det gäller även ingenjörsutbildningarna. Den är också högre för civilingenjörer än för högskoleingenjörer, men låg på båda utbildningarna. Frågan är vilken betydelse detta förhållande egentligen har, inte minst när utbildningarna utvärderas på nytt med början 2012.

Statistiska centralbyråns (SCB) senaste rapport över genomströmningen i högskolan är ingen munter läsning för den som intresserar sig för våra ingenjörsutbildningar. Bland tjugotalet redovisade yrkesexamina ligger civil- och högskoleingenjörsutbildningarna i botten (med arkitekt mittemellan).

Av nybörjarna till civilingenjör 1998 hade 62 % tagit examen på programmet åtta år senare (9 % hade tagit en annan examen). För nybörjarna fyra år senare hade andelen med examen på programmet sjunkit till 51 % (annan examen steg till 11 %).

För högskoleingenjörsutbildningarna har inga större förändringar skett över de senaste åren, men det är en klen tröst när inte mer än en tredjedel tar examen på programmet efter sex år (kortare utbildning => tidigare uppföljning). Här minskade samtidigt andelen som istället tar ut en annan examen från 13 till 8 %.

Andelarna med examen påverkas inte heller mer än marginellt om man räknar bort avhoppen under första terminen.

Kvinnor har genomgående en högre examenfrekvens än män (totalt +5 %), och ingenjörsutbildningarna är inga undantag. För de senast redovisade nybörjarna (2002/03) på civilingenjörsprogrammen, var andelen med examen på programmet 59 % för kvinnor och 49 % för män, och skillnaden har ökat. Kvinnor tar också i större utsträckning ut en annan examen istället, vilket drygar ut skillnaden i examina totalt till 16 procentenheter.

Skillnaden var mindre till kvinnornas fördel på högskoleingenjörsutbildningarna – 36 respektive 32 % med examen på programmet för nybörjarna 2004/05. Även här var andelen kvinnor som istället tog ut en annan examen högre än för männen – 12 versus 8 procent.

Fenomenet är inte nytt. Högskoleverket (HSV) har vänt och vridit på tidigare års statistik vid flera tillfällen (jag har kort berört det här på bloggen), men har som regel inte betraktat det som något större problem. Skälen för detta har t.ex. varit att många som lämnar högskola utan ingenjörsexamen i vart fall tagit ett försvarligt antal poäng, att några slutar så tidigt att de inte riktigt borde räknas, att planerade studieuppehåll förskjuter studietiderna, eller att en viss andel trots allt tagit ut en annan examen. Huvudargumentet brukar dock vara att de som saknar examen får jobb ändå, ofta inom rätt område – och att många själva väljer att sluta av just det skälet (se HSV:s enkätbaserade rapport Orsaker till studieavbrott). Läs mer »

Idag presenterades SCB:s Arbetskraftsbarometer ’11, med en sammanställning av arbetsgivarnas bedömning av rekryteringsläget under det gångna året för 72 olika utbildningar. Dessutom redovisas förväntade förändringar i personalbehoven på ett och tre års sikt.

Ett snabbt, första ögonkast visar att två ingenjörsutbildningar toppar bristlistan för nyexaminerade, och hela fem den för yrkeserfarna. 

Av en närmare titt framgår att tillgången på nyexaminerade under perioden var god för fyra av totalt 13 ingenjörsgrupper (fyra högskole- och nio civilingenjörsgrupper). För sex var läget i balans och för tre grupper civilingenjörer upplevde företagen brist – energi- och elektroteknik, material- och geoteknik samt (nätt och jämnt) lantmätare.

Nyexaminerade inom materialteknik låg kvar på brist från förra året, energi-/elektro och lantmäteri tillkom (de båda senare från god tillgång), medan teknisk fysik nu backade från en knapp brist till strax under balans. Förändringarna följer inte alltid uppenbara mönster, och av SCB:s rapport framgår också att osäkerheterna i bedömningarna ibland rätt rejält gränslar de skenbart entydiga nivåerna god tillgång, balans eller brist. Den riktigt intresserade gör därför klokt i att konsultera källan.

För nyexaminerade högskoleingenjörer var läget mest positivt för maskiningenjörer (men bedömdes fortfarande vara i balans) och – något överraskande – för ingenjörer inom kemi-, bio och materialteknik. För den sistnämnda gruppen har barometern rapporterat god tillgång på nyexaminerade de senaste tio åren. Värt att notera är också att bland ingenjörerna var tillgången som störst under året på civilingenjörer inom kemi-/bioteknik.

Andelen företag som sökt högskoleingenjörer inom bygg var det högsta bland samtliga 72 utbildningar. Men även om bristen på yrkeserfarna var stor, var tillgången på nyexaminerade fortsatt god. Även för högskoleingenjörer inom el/elektronik/data var tillgången nu god, efter att förra året ha befunnit sig i balans.

De yrkeserfarna ingenjörerna är lättare att riva av, i och med att det rapporterades brist på samtliga tretton grupper. Förra året bedömdes resultaten för civilingenjörer inom energi- och elektroteknik var för osäkra för att redovisas, men i år tillhör alltså även de bristgrupperna. Läs mer »

Sveriges Ingenjörer valde, liksom övriga förbund inom industrin, att avslå de opartiska ordförandenas (opo) bud om 2,6% på 13 månader. Varför?

Den grundläggande idén med förhandlingarna är att de internationellt konkurrensutsatta branscherna ska sätta märke för löneökningsnivåerna på hela den svenska arbetsmarknaden. Lyckas detta leder det till ökad konkurrenskraft, reallöneökningar och låg inflation. Ordningen har formaliserats i Industriavtalet, och sedan dess tillkomst 1997 har det fyllt sitt syfte väl.

Allt bygger på att löneökningarna landar på en nivå som industriföretagen klarar av, samtidigt som de respekteras av övriga arbetsmarknaden. Opo:s sista bud var helt enkelt för lågt för att bli normerande. Märket skulle inte bli något märke.

Det värsta som kan hända är att vi åter hamnar i den (o)ordning som rådde dessförinnan, med lönerace och hög inflation som följd.

Det är parternas ansvar att värna den modell som bidragit till den svenska ekonomins goda ställning relativt omvärlden. Det görs inte genom att uppnå lägsta möjliga nivå, lika lite som högsta möjliga.

Det alla borde eftersträva är bästa möjliga. Där är vi inte än.