Ingenjörsbloggen

Olle Dahlberg, utredare arbetsmarknad & utbildning

Av svaren på förbundets enkät ^[1] till medlemmar examinerade 2005 och 2006 framgår (bland mycket annat), att bara hälften ansåg att utbildningen förberett dem väl för arbetet när det gäller att ”utforma produkter och teknik med hänsyn till männi­skors behov och samhällets mål för hållbar utveckling.” 

Svaren kom egentligen inte som någon större överraskning. Vid Högskoleverkets (HSV) utvärdering ^[2]av civilingenjörsutbildningarna 2005 konstaterade man:

 

”Studenterna förutsätts i realiteten lära sig hållbar tillämpning av teknik genom projekt som utgår från avnämarbehov. Högskoleverket anser inte att lärosätena säkrar att stu­denterna faktiskt får de kunskaper i hållbar tillämpning av teknik som krävs.”

 

Enkäten kan alltså sägas bekräfta den slutsatsen, samtidigt som den visar att högskole­ingenjörerna upplevde utbildningen på samma sätt. Naturligtvis är det inte så att ingen­jörer skulle sakna förmåga att utveckla och tillämpa hållbar teknik ^[3], vare sig de gick ut 1975 eller 2005. I sådant fall hade vi sett få framsteg på det området. Men kraven ökar ^[4] ständigt, och hållbarhetsperspektivet får allt större genomslag i teknisk verksamhet.

 

Det kan tilläggas att kraven för ingenjörsexamen har ändrats sedan de ingenjörer vi frå­gade gick sin utbildning. Idag ^[5] är det (snarlikt formulerade) målet om hållbar tillämpning av teknik ett av ett dussintal, men tidigare utgjorde det ett av bara tre krav som studen­ten skulle uppfylla för examen. Trots att alltså bara två av dessa tre mål då ansågs ha nåtts, fick samtliga civilingenjörs­utbildningar godkänt.

 

Man kan undra över prioriteringen – både HSVs och de tekniska högskolornas – vid utvärderingen av just denna punkt. Låt oss för ett ögonblick leka med tanken att HSV hade funnit att lärosätena inte säkrade att studenterna uppfyllde det första då gällande kravet, lika för bägge ingenjörsutbildningarna, som innebar att studenten skulle ha:

 

”tillägnat sig kunskaper i matematik och naturvetenskapliga ämnen i en sådan omfatt­ning som fordras för att förstå och kunna tillämpa de matematiska och naturvetenskap­liga grunderna för det valda teknikområdet.”

 

Går det ens att föreställa sig att något lärosäte skulle ha fått godkänt om man hade mis­sat detta? Och att HSV samtidigt hade förklarat – som man då gjorde: ”Svensk civilin­genjörsutbildning är också internationellt konkurrensduglig.”

 

I ärlighetens namn ska sägas att Högskoleverket förutsatte att lärosätena skulle åtgärda bristen och aviserade en uppföljning som – enligt planerna – kommer att äga rum våren 2010. Mycket kan givetvis också ha hänt ute på högskolorna, men vi har alltså ännu ingen officiell bekräftelse på om och hur den hållbara utvecklingen har tagits om hand.

 

Låt oss hoppas att HSV vid uppföljningen nu lägger upp rib­ban lika högt för hållbar tillämpning av teknik som för övriga mål i utbildningarna. Det gäller i än högre grad kommande utvärderingar med den nya examensordningen som grund, med tanke på att det nu riskerar att hamna i skymundan av så många fler mål.

 

Alla talar om tillväxt – Sveriges Ingenjörer skapar den – och det borde inte längre råda någon tveksamhet om att den måste vara hållbar. För att Sverige ska fortsätta att ligga i framkant när framtidens samhälle formas – med eller utan överenskommelse i Köpen­hamn – är det därför angeläget att lärosätena säkrar att nya svenska ingenjörer har ”in­terna­tionellt konkurrensdugliga” kunskaper också i hållbar utveckling.